Om du är orolig för ett barn

Om du misstänker att ett barn utsätts för våld eller på annat sätt far illa bör du anmäla det till socialtjänsten. För att göra en orosanmälan behöver du inte ha bevis för att det som du är orolig för stämmer utan du behöver bara ha en oro. Här finns information om hur ett barn berättar och hur en orosanmälan går till..

Illustration av en vuxen som sitter på en bänk och pratar med ett barn.

När ska du göra en anmälan?

Om du misstänker att ett barn utsätts för våld eller på annat sätt far illa bör du anmäla det till socialtjänsten. Du som arbetar professionellt med barn har en anmälningsplikt och ska därför alltid göra en orosanmälan till socialtjänsten när du är orolig för ett barn. För att göra en orosanmälan behöver du inte ha bevis för att det som du är orolig för stämmer utan du behöver bara ha en oro. Det är sedan socialtjänsten uppgift att utreda om din oro stämmer. Ibland kan det vara så att det är just dina uppgifter som blir den viktiga pusselbiten som socialtjänsten behöver för att kunna agera för ett barns skydd. Ibland kan även socialtjänsten göra en polisanmälan och ser då till att oron går vidare till polisen och Barnahus. Du kan alltid ringa och rådfråga socialtjänsten ifall du är osäker på om du bör göra en anmälan. Du kan alltid rådfråga socialtjänsten anonymt utan att nämna ditt eller barnets namn.

När ett barn berättar för dig om hur den har det är det viktigt att du tar barnets berättelse på allvar. Ibland säger barnet däremot inte rakt ut vad den varit med om, vilket kan bero på att barnet är rädd eller har svårt att sätta ord på det som har hänt. En del barn kan också känna att de försöker att berätta men att vuxna inte vill eller orkar lyssna. Det är därför viktigt att du vågar lyssnar på barnets berättelse och ställer följdfrågor. Du ska däremot inte pressa barnet utan barn behöver få berätta i sin egen takt. Ibland vill barnet testa dig först för att se så du kan hantera det som barnet berättar och barnet berättar då lite i taget för att se din reaktion. Oavsett hur hemsk du tycker att barnets berättelse är så är det bra om du kan hålla dig lugn och inte visa för barnet att du eventuellt blir skärrad eller upprörd. Men berätta för barnet att ingen får göra barn illa och att barnet varit modigt som berättat om detta för dig.

Det är också vanligt att den som blivit utsatt för våld eller övergrepp skuldbelägger sig själv och det är därför viktigt att du inte säger saker som förstärker den känslan, till exempel påpekar att barnet inte lyssnat på sina föräldrar eller varit klädd på ett visst sätt. Tänk på att om ett barn berättar saker för dig om hur den har det så innebär det att barnet känner ett förtroende för dig. Lova däremot aldrig att du inte ska berätta för någon då du riskerar att behöva bryta det löftet om barnet berättar något som gör dig väldigt orolig.

I Våga se, Våga agera hittar du exempel på varningssignaler på att ett barn far illa och hur du ska agera om du har misstankar om att ett barn far illa.

Informationsmaterial

Det är viktigt att vuxna vågar prata med barn om sexuella övergrepp. I den här filmen får du som vuxen tips om hur du ska prata med ett barn och varför det är viktigt.

I den här filmen får du veta vad som kan räknas till fysisk och psykisk misshandel och hur vanligt det är i Sverige.

Det är vanligt att barn spenderar mycket tid på nätet. Det mesta på nätet är bra, men ibland får barn kontakt med personer som lurar eller tvingar dem att göra sexuella handlingar.

Barn påverkas på flera olika sätt när de ser och är med om hot, våld och kränkningar hemma. I den här filmen beskrivs på vilket sätt barn påverkas och hur barn då kan må.

”Man blir ju världsbäst på att ljuga och spela teater. Så att de som jobbar med barn måste bli utbildade så att de ser det. ”

- Citat från flicka i rapporten ”Signaler”, Barnombudsmannen 2013

Kommunal Utveckling

Skip to content